Fredag den 13:e

 

I natt drömde jag att jag skulle ha typ en andakt, eller kanske en föreläsning på ett universitet. Min text hade varit inne för granskning och blivit godkänd. Men när Owe sedan tittade på den, frågade han: "Har du skrivit det här" och pekade på några rader där det stod något om katter och hundar! Någon hade lagt till ett par extra meningar! Formuleringar som jag absolut inte tyckte passade in med det övriga som jag hade skrivit!

I drömmen behövde jag gå på toaletten innan jag skulle ha mitt anförande. Vid toaletterna var det massor av folk och den kom fram som bäst kunde tränga sig fram. Det kändes omöjligt för mig att lyckas med det. Jag gick till ett annat ställe där det också fanns toaletter. Där hade de just bytt ut dörrarna till glasdörrar! Visserligen inte helt klart glas, men ändå! Jag gick därifrån.

Sedan vaknade jag. Jag kunde inte låta bli att fundera på hur jag skulle ha gjort med texten, skulle jag tagit med de där meningarna om katter och hundar...? Eller inte.

Så började min fredag den 13:e.

Dagen har fortsatt på ett bättre sätt.

Drömmen kan förstås tolkas på olika sätt. Men en fundering kan vara; hur mycket ska jag ta hänsyn till andras tyckande? Det är naturligtvis olika. Ibland bör jag hålla fast vid min linje/min text, andra gånger kan jag behöva ändra mig, eller lägga till eller ta bort något. Alltid är det väl bra att lyssna och pröva andras "tyckande" (men ingen ska skriva in något i min text, utan att åtminstone tala om det!! 😆)

I morgon är det lördag den 14:e och en ny dag. Nya prövningar och ställningstaganden - och förhoppningsvis tröst, tacksamhet, mod och kraft, ja, det vi kan behöva... Våra dagar och stunder ser olika ut. Önskar er alla en fin helg!

De håller ihop!

 Titta! Där är de. 

De där som alltid håller ihop.

Var för sig.

Sida vid sida.

I vått och torrt.

När det är stenhårt,

kallt och mörkt.

När solen värmer

och ljuset flödar.

De håller ihop,

delar livets villkor.

Dag efter dag.

Tillsammans.

Livet är lättare att leva då.

September är här!

 

Är sommaren slut nu? Hösten står i alla fall och trampar och vill ta över. Kanske får vi någon mer dag som påminner om sommaren. 

För min egen del så tycker jag, att jag kan se tillbaka på många fina, roliga och meningsfulla dagar under sommarmånaderna.

De två sista veckorna i juli vikarierade jag som kyrkoherde i Bygdeå församling (där vi har stugan). Jag var glad för uppdraget och förtroendet - så där en begränsad tid.

Under tiden så plockade min familj hjortron!  (Ja, de gjorde annat också). Det är så roligt att alla tycker mycket om bär och de flesta av dem (stora, som små) att PLOCKA dem!

Både hjortron, blåbär och lingon har vi mycket lättillgängligt. Det känns lyxigt.

Vi har haft en del besök i stugan, bl.a från Trosa. Min bonussyster Ingela och hennes sambo. Såå roligt att få vara tillsammans några dagar. Det har inte varit svårt att hitta samtalsämnen. Vi har hunnit prata om både liv och död och mycket däremellan. Vi har dessutom fått lära oss mycket om växter och fåglar, ja, djur överhuvudtaget. Verkligen intressant! Önskar att jag kunde känna igen och minnas...

När sommaren går mot sitt slut är det alltid min födelsedag. Varje år. I år firade jag 70 år av liv. Det är ju faktiskt fantastiskt att få leva! Många hinner aldrig uppleva 70 år. Bara i sommar har jag blivit påmind om det ett par gånger. Det är så sorgligt.

Jag firade i stugan med familj och några goda vänner. Det kändes gott!

Det blev som ett firande i tre dagar.

Den tredje dagen, som var min riktiga födelsedag, åt vi upp tårtresterna och njöt av den fina dagen. Det var Cornelias sista hela dag med oss innan hon återvände till Stockholm.

På kvällen åkte vi in till Umeå och åt mat på restaurangen "Sjöbris" vid Umeälv. Det var gott och mysigt. När vi gick ut därifrån lyste supermånen stor, röd och grann. Tyvärr fick jag bara med en liiiten bit på bild. Men så häftig den var att se!  Så mycket förunderligt det finns i naturen. Ja, i LIVET.

Livet kan vara både stort och litet. Starkt och skört. Långt och kort. Synligt och osynligt.

Jag tror - mitt i allt osäkert och oförklarligt - finns det En som vill vara med oss, från livets början till livets slut.

Jag citerar vers 2 och 4 på psalmen INNAN av Tomas Boström från Psalmer i 2000-tal:

Innan någon visste om mig

har du kallat mig vid namn.

Innan stormen bedarrat 

har jag vilat i din famn.

Innan, innan, innanför 

bor du i mitt hjärta.

Innan livet ens har börjat 

har du burit det till slut.

Innan döden slutit in mig

har du öppnat vägen ut.

Innan, innan, innanför 

bor du i mitt hjärta.