Blir inte alltid som vi tänkt oss...

 Det blir inte alltid som vi tänkt oss. Det har vi alla erfarenhet av. Det hör till livet. Så är det också när vi skapar någonting.  T.ex. akvarellmålningar. Åtminstone är det så för mig. Mer regel än undantag. 

Så var det med den här undre målningen. Min tanke var att på något sätt gestalta en skyddsängel. Visserligen kan, tror jag, änglar se ut på annat sätt än vi tänkt oss. Men jag tyckte att målningen mer kändes otäck och hotfull, än trygg och hoppfull. Så den la jag åt sidan.

När jag nu såg den igen efter två, tre år tänkte jag att jag skulle kunna kalla den för "Närvaro". Närvaro av någon eller något. Betraktaren kan själv bestämma. Jag tror att de flesta av oss har haft upplevelser av att någon eller något följt oss i tankar, minnen, böner, oro vissa dagar. Det kan ha varit när vi känt sorg, saknad, längtan, rädsla eller ilska över något eller någon.

ELLER kanske ändå, en känsla av en oförklarlig gudomlig närvaro som är med oss, nära. En närvaro som vill väl och vill leda till ljus och hopp.

Kanske som i den omtyckta och välkända psalmen (nr 251 i Sv.Ps.):

Var jag går i skogar, berg och dalar,

följer mig en vän, jag hör hans röst.

Han osynlig är, men till mig talar,

talar stundom varning, stundom tröst.

Har du någon speciell upplevelse av närvaro?