Det oväntade...

 

Så här, kvällen innan julafton, tänker jag på julevangeliet. Det handlar mycket om det oväntade, det annorlunda, det mycket enkla, ja, fattiga. I den ganska konkreta berättelsen om ett par som får sitt första barn, finns samtidigt det helt ofattbara och ogripbara. Det till synes lilla blir det "största". Väl värt att fira!

Det här är bilder från vår stuga där Owe och jag firar jul. För första gången utan våra barn, de firar jul med sina respektives föräldrar och syskon.

När jag kom ut från stugan som ligger nedanför, såg jag skuggan av stjärnan från köksfönstret i snön nedanför. Jag tyckte att det var fint på något sätt. 

Ser ni årets Julkalender på SVT? Det gör vi. Spännande! OM ni också ser, kanske ni förstår vad jag nu kommer att skriva... Jag berördes av gårdagens avsnitt. Sören, den vilsne, annorlunde, hemlöse, som söker sina rötter, sitt "hem", får, helt ovetandes, förändra en omöjlig situation. Han uppmanas att blunda och lyssna inåt - och jojka, som han inte trodde att han kunde - och plötsligt krossas den stängda "porten"/väggen. Den sprängs sönder av hans jojk och något alldeles nytt öppnar sig (förstår att det låter helt galet för den som inte sett julkalendern). Han den främmande, den annorlunde, den som ingen riktigt räknade med, han kunde åstadkomma det som ingen annan kunde, det "största". Till hjälp för många och själv kommer han äntligen hem, varmt emottagen och älskad. Ja, för mig har den berättelsen något av evangeliets djup i sig...

I Julkalendern väntar de på snön (den kommer nog imorgon), men det behöver inte vi göra! Vi har massor av vit, fin snö!

(Det har kommit mer snö sedan de här bilderna togs)

Jag vill önska dig en julhelg där det minsta och enklaste, det som vi kanske inte räknar så mycket med, ska bli det "största", det bästa, helst känslan av att "komma hem".

GOD JUL!

Ljuset i mörkret

 

Vi är i den absolut mörkaste tiden på året nu. Den ljusa delen av dagen är kort. Och kortare ju längre norrut vi kommer. Vi beklagar oss ibland över mörkret.

Men även den mörkaste tiden av året har ljus. Och färg! 

Även i den mörkaste tid av liv finns det som lyser upp.

Ibland intensivare och starkare än annars. Som en hälsning om hopp, kraft och mod.

"Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har INTE övervunnit det"! Joh.1:5

Tillsammans får vi sprida ljus. Hoppets lågor. Varje liten låga gör skillnad.

Avbrott!

 Vi visste att det skulle komma. Ovädret. Snökaoset. Vinden. 

Tagit fotot genom fönsterrutan 😊

Vi hade förberett oss med att köpa hem mat och vi hade planerat vad vi skulle passa på att göra när vi ändå inte skulle kunna vara ute.

På onsdagskvällen laddade vi mobiler och pannlampor o.dyl. Vi tog fram ljus och tändare mm IFALL strömmen skulle gå.

Och det gjorde den. Redan vid midnatt och var sedan borta drygt ett och ett halvt dygn, 41 timmar. Det hade vi inte räknat med.

Vi klarade oss bra. Vi var i stugan, där vi har braskamin. Vi hade också gott om ljus, som vi kunde tända. Men allt eftersom tiden gick så blev vi oroliga för de andra stugorna som vi inte har någon extra värmekälla i. På fotot ovan är Owe på väg med en bricka med värmeljus till Attefallshuset där vi har dusch och ett litet kök. Det ville vi inte skulle frysa.

Det vi hade planerat att göra gick inte att genomföra. Det blev inget riktigt dagsljus. Det är inte många timmar det är ljust nu så här års, dessutom snöade det ute och var molnigt + att det låg snö på fönsterrutorna. Det var för mörkt att montera målningar, som vi hade planerat. Det var också ansträngande att läsa mm. Mörkret tog mer på krafterna än vad jag hade kunnat tänka mig. Vid 16-tiden kändes det som om det var mitt i natten. Alldeles kolsvart ute.

Vi är jätteglada för vår braskamin! Vi kunde sätta in ett litet galler och laga vår mat där. Det som upplivade och överraskade oss var att vi kunde värma hett vatten ovanpå kaminen! Det hade vi inte vågat hoppas. Så då kunde vi dricka te flera gånger om dagen! Ljuvligt!

Dagen efter (på fredagen) snöade det hela dagen, men blåste inte lika mycket. Vi hade haft upp till 28m/sek i vindbyarna på torsdagen.

Här har plogbilen just åkt förbi. Underbart att vägen nu var framkomlig! Men det blev en hög vall in mot tomten.

Lamporna blinkade till ett par sekunder vid 10-tiden på fredag förmiddagen. Å, så glada vi blev! Nu var det på gång... Det lilla tecknet gav hopp. Vi var inte bortglömda. Men så dröjde det ända till kl 17.30 innan strömmen kom på riktigt. Då var vi lite smådeppiga, skulle det bli en tredje natt utan ström... Och det skulle bli kallare...

Hoppet kan tändas av litet, men hopplösheten kan också bli tung när vi inte ser det vi hoppas på.

Men strömmen kom tillbaka och inget hade frusit. Varorna i frysen hade också klarat sig bra. 

Lördagsmorgonen var stilla och vacker. Sol och alldeles vit snö. Det var kallare ute (minus 10) och varmare inne.

Det blev ett avbrott. Ett avbrott i vardagen och i det självklara. Ett avbrott för eftertanke.

Om krisen eller kriget kommer... Vad behöver vi tänka på då, förbereda... Hur skulle det vara om det var tjugofem grader kallt och vi var utan ström i fjorton dagar?

Nu hade vi goda förutsättningar på alla sätt, men det är inte säkert att vi skulle ha i en sådan situation. Ovissheten var kanske det svåraste och det tänker jag att det kanske skulle vara då också.

Mina tankar gick ännu mer till dem som dag efter dag lever i ovisshet, i kris och i krig, utan ström, vatten, mat, vård. Ofta i rädsla och hot, i sjukdom och skador. Dessutom förmodligen i sorg och saknad av sitt hem, sitt normala vardagsliv, frihet, kanske någon kär person.

Ja, lite så har mina tankar gått de här dagarna.

Jag känner en stor tacksamhet för allt gott och bra vi har i vårt liv och för allt som fungerar i vårt samhälle. Ett stort tack till Skellefteå Kraft som fick jobba hårt för att vi och flera tusen till skulle få strömmen tillbaka!

Bra gjort om du har läst hela det här långa blogginlägget!

Kreta ♥️

 

Rethymnon 

För ett par, tre veckor sedan kom vi hem från en vecka på Kreta. En vecka vi är väldigt glada för. Det blev dagar av vila och avkoppling, samtidigt som vi tyckte att vi fick vara med om mycket.

På Kreta, i Rethymnon bor min kusindotter Fanny med familj. Vi fick möjlighet att träffa dem flera gånger och det var det bästa av allt den här veckan! Det var sex år sedan vi var här senast, så deras dotter hade blivit stor, 9 år och en del annat hade förändrats.

                          Utsikt från deras balkong. 

Tack vare våra släktingar var vi inte bara i Rethymnon, utan vi fick också se Kretas två största städer, Heraklion och Chania.

Vi var och tittade på Knossos utanför Heraklion. Knossos är den största arkeologiska fyndorten från grekisk bronsålder. Det var stort och mäktigt att se hur mycket som var bevarat.

Knossos var den minoiska kulturens religiösa och politiska centrum. Byggdes ungefär samtidigt som pyramiderna i Egypten.

Märkligt nog saknar palatset helt försvarsmurar. Ingen har lyckats förklara varför.

Sedan var vi till Heraklions Museum och såg de fantastiskt välbevarade och vackra fynden från Palatset.

En dag fick vi åka bil med Fannys man Kostis till Chania, han skulle vara där i ett viktigt ärende. Under tiden kunde vi strosa runt i denna vackra stad i sol och värme.

Naturligtvis har vi solat och badat och bara promenerat runt i kvarteren i närheten av hotellet också. I Rethymnon känner vi oss ganska hemma, så vi gick en dag till några av våra favoritställen + på torsdags-marknaden.

Ett litet populärt Gyrios-ställe 

Owe kommer med mörk chokladglass när jag sitter och vilar mina trötta ben.

Vi var där i mitten av oktober och turistsäsongen höll på att ta slut. Många restauranger och hotell skulle stänga första november. Det märktes att många som jobbade i butiker och restauranger var trötta. De har långa arbetsdagar och det är trångt överallt när den värsta turistsäsongen är igång, trångt i butiker, restauranger, på bussarna, på gatorna och inte minst i trafiken!

Turisterna kommer och tar liksom över allting. Hur orkar de?! Förstår protester och demonstrationer som görs på olika turistplatser  i Europa.

I slutet av veckan blev det lite svalare (normal svensk sommar) och framförallt blåsigare. Vågorna gick höga. Fascinerande! Vilka krafter det finns i naturen!

Röd flagg! Inte så lämpligt att bada.

Men desto underbarare andra dagar!

På vägen hem till Umeå hälsade vi på vår dotter och hennes sambo i Stockholm och en studiekompis från 70-talet utanför Uppsala. Det blev bra bonuspoäng till vår utlandsresa.

Allt och alla är fint och varmt att bära med oss under den mörkaste årstiden. 🙏