Så här, kvällen innan julafton, tänker jag på julevangeliet. Det handlar mycket om det oväntade, det annorlunda, det mycket enkla, ja, fattiga. I den ganska konkreta berättelsen om ett par som får sitt första barn, finns samtidigt det helt ofattbara och ogripbara. Det till synes lilla blir det "största". Väl värt att fira!
Det här är bilder från vår stuga där Owe och jag firar jul. För första gången utan våra barn, de firar jul med sina respektives föräldrar och syskon.
När jag kom ut från stugan som ligger nedanför, såg jag skuggan av stjärnan från köksfönstret i snön nedanför. Jag tyckte att det var fint på något sätt.
Ser ni årets Julkalender på SVT? Det gör vi. Spännande! OM ni också ser, kanske ni förstår vad jag nu kommer att skriva... Jag berördes av gårdagens avsnitt. Sören, den vilsne, annorlunde, hemlöse, som söker sina rötter, sitt "hem", får, helt ovetandes, förändra en omöjlig situation. Han uppmanas att blunda och lyssna inåt - och jojka, som han inte trodde att han kunde - och plötsligt krossas den stängda "porten"/väggen. Den sprängs sönder av hans jojk och något alldeles nytt öppnar sig (förstår att det låter helt galet för den som inte sett julkalendern). Han den främmande, den annorlunde, den som ingen riktigt räknade med, han kunde åstadkomma det som ingen annan kunde, det "största". Till hjälp för många och själv kommer han äntligen hem, varmt emottagen och älskad. Ja, för mig har den berättelsen något av evangeliets djup i sig...
I Julkalendern väntar de på snön (den kommer nog imorgon), men det behöver inte vi göra! Vi har massor av vit, fin snö!
(Det har kommit mer snö sedan de här bilderna togs)
Jag vill önska dig en julhelg där det minsta och enklaste, det som vi kanske inte räknar så mycket med, ska bli det "största", det bästa, helst känslan av att "komma hem".
GOD JUL!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar