Det blir vår i år också. Trots allt.
Trots krig, död, konflikter, hot och lögner.
Ljus, värme och nytt liv är på ingång. Mer och mer. I alla fall i naturen.
Jag tycker att det är lite mäktigt att det blir barmark under träden (som på bilden ovan). Det ger hopp.
I stugan har vi ganska mycket snö kvar. Hårt packad. Hård skare.
Det går att gå på snön utan att sjunka ner.
Nedanför vår stuga är vattnet delvis öppet. Det känns tidigt. I dag såg jag en ståtlig vit svan glida omkring i det nyöppnade vattnet.
Rådjuren ser vi inte på isen längre - förståndigt nog. I dag på promenaden såg vi dem mellan stugorna.
Det är mycket som är mörkt och tungt i världen. Det känns viktigare än någonsin att ta vara på de ljusa och varma stunderna.
I helgen som gick, var det Littfest i Umeå. Vi var bl.a. på barnens Littfest på söndagen på Biblioteket med vårt äldsta barnbarn. Det var mysigt.
I Umeå centrum finns en labyrint uppbyggd av snö. Vi gick där och halkade och snurrade innan vi hittade ut.
Livet kan verkligen liknas vid en labyrint. Hur än gärna vi vill gå på "rätta vägar", eller komma framåt eller "komma ut", så hittar vi inte alltid rätt med en gång. MEN DET FINNS EN ÖPPNING i varje labyrint. Det är skönt att veta. Kanske lär vi oss någonting under vägen...
Jag läser just nu Ärkebiskopens fastebok "Gud är inte plåstret" av Tomas Andersson Wij. Han skriver bl.a. "att befrias från prövningar vore att beröva oss vårt andliga varseblivande, eftersom ljus och befrielse inte går att förstå utan mörker och motstånd".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar