Under den här helgen tänds det många ljus till minne av nära och kära, av saknad, i tröst och i hopp.
Vad är det för minnen, som dyker upp?
Vad är det vi saknar mest?
Vad finns det för tröst? Vad hoppas vi på?
I höstmörkret, kanske i regn och snö som här i Umeå, tänder vi ljus på våra anhörigas gravar. Vi minns och tackar för vad de betytt för oss. Många har varit ljus på vår livsväg, pekat på möjligheter, stöttat och uppmuntrat.
Det är framförallt deras ljus och värme vi minns. Ett ljus som reflekterar utanför dem själva. Ibland har det nått väldigt långt. Så skulle egentligen allas våra liv vara. Ljus som brinner för det goda, lyser upp och ger värme och energi.
Fort glömmer vi människor, fast vi säger, att "det här kommer jag att minnas resten av mitt liv". Eller "den här personen kommer jag aldrig att glömma". Vi menar väl, men vi är bara ofullkomliga människor. En tröst kan vara att ingen människa, levande eller död, faller ur Guds minne. Alla har en plats i Guds bultande, levande hjärta.
Gud, ta emot alla lågors tysta bön!
