Själv tycker jag (för det mesta) att det är roligt att sätta ett namn på mina målningar, även om det inte alltid är så enkelt och inte alltid säger så mycket. Jag gillar också när andra har satt namn på sina verk. Det drar igång min fantasi och jag kan tänka vidare och göra mina tolkningar...
Vad föredrar du?
Men vi är olika. Det är inte så konstigt att jag vill ha namn på mina målningar, jag har - i stort sett - hela mitt liv skrivit och formulerat mig och försökt sätta ord på saker och ting. Det har varit viktigt för mig. I mitt arbete har jag också försökt förmedla något med mina ord.
När det gäller mina målningar så får den som vill, tolka dem (om det finns så mycket att tolka, jag målar ju mycket landskap...) på sitt eget sätt, även om jag har satt en titel på dem.
Det händer då och då att någon frågar kring en målning, om det är från någon speciell plats, eller om jag har tänkt något särskilt kring den. Det hände härom dagen på mitt Akvarell-collage "Liv trots allt!"
Jag hittade en bit av en gammal målning, som jag tyckte såg ut som en kruka. Men inte så att det gick att använda det som en hel kruka. Så då fick det bli en trasig kruka, som jag limmade på ett svart akvarellpapper.
Sedan började jag måla växter/strån som kom från den trasiga krukan. Att måla på svart akvarellpapper är lite speciellt. Det fungerar inte med vanliga akvarellfärger, utan man måste ha en sorts metallfärger. Det roliga med de färgerna är att de lyser, glimmar när pappret är vänt mot en ljuskälla. Sådana målningar behöver extra belysning, annars kan de se rätt tråkiga ut (åtminstone mina målningar). Egentligen skulle man inte ha glas på dem när de äir inramade.
(Det är svårt att få med det som glimmar/lyser på ett foto.)
De som känner mig förstår kanske att jag kan se en del symboler i den här målningen (även om den inte är särskilt märkvärdig på något sätt).
Dels för att kunna lysa och leva - inte minst i det mörka och trasiga - behövs ljus. En ljuskälla. Ett vänligt ljus som vänds mot en.
Dels att även om det yttre har kraschat och gått sönder kan det finnas liv i "det innersta" och t.o.m. kan något nytt ta sig uppåt och framåt... Liv trots allt!
Nu när jag har suttit och skrivit kom jag ihåg en text av Vance Havner:
Gud använder det brutna.
Det krävs bruten jord
för att ge skörd,
brutna moln för att ge regn,
brutna vetekorn för att ge bröd,
brutet bröd för att ge kraft.
Det är den brutna alabasterasken
som utsöndrar parfym.
Det är Petrus, som gråter bittert,
som får det största uppdraget.
I dag är temat, Ett är nödvändigt, i våra kyrkor. Och då tänker jag på en bibelvers från Ordspråksboken 4:23, som jag också tycker passar ihop med min målning:
"Framför allt som ska bevaras må du bevara ditt hjärta,
ty därifrån utgår livet".
(1917 års bibelöversättning)
Var rädd om ditt inre, ditt hjärta, det som ger liv!
