Kreta ♥️

 

Rethymnon 

För ett par, tre veckor sedan kom vi hem från en vecka på Kreta. En vecka vi är väldigt glada för. Det blev dagar av vila och avkoppling, samtidigt som vi tyckte att vi fick vara med om mycket.

På Kreta, i Rethymnon bor min kusindotter Fanny med familj. Vi fick möjlighet att träffa dem flera gånger och det var det bästa av allt den här veckan! Det var sex år sedan vi var här senast, så deras dotter hade blivit stor, 9 år och en del annat hade förändrats.

                          Utsikt från deras balkong. 

Tack vare våra släktingar var vi inte bara i Rethymnon, utan vi fick också se Kretas två största städer, Heraklion och Chania.

Vi var och tittade på Knossos utanför Heraklion. Knossos är den största arkeologiska fyndorten från grekisk bronsålder. Det var stort och mäktigt att se hur mycket som var bevarat.

Knossos var den minoiska kulturens religiösa och politiska centrum. Byggdes ungefär samtidigt som pyramiderna i Egypten.

Märkligt nog saknar palatset helt försvarsmurar. Ingen har lyckats förklara varför.

Sedan var vi till Heraklions Museum och såg de fantastiskt välbevarade och vackra fynden från Palatset.

En dag fick vi åka bil med Fannys man Kostis till Chania, han skulle vara där i ett viktigt ärende. Under tiden kunde vi strosa runt i denna vackra stad i sol och värme.

Naturligtvis har vi solat och badat och bara promenerat runt i kvarteren i närheten av hotellet också. I Rethymnon känner vi oss ganska hemma, så vi gick en dag till några av våra favoritställen + på torsdags-marknaden.

Ett litet populärt Gyrios-ställe 

Owe kommer med mörk chokladglass när jag sitter och vilar mina trötta ben.

Vi var där i mitten av oktober och turistsäsongen höll på att ta slut. Många restauranger och hotell skulle stänga första november. Det märktes att många som jobbade i butiker och restauranger var trötta. De har långa arbetsdagar och det är trångt överallt när den värsta turistsäsongen är igång, trångt i butiker, restauranger, på bussarna, på gatorna och inte minst i trafiken!

Turisterna kommer och tar liksom över allting. Hur orkar de?! Förstår protester och demonstrationer som görs på olika turistplatser  i Europa.

I slutet av veckan blev det lite svalare (normal svensk sommar) och framförallt blåsigare. Vågorna gick höga. Fascinerande! Vilka krafter det finns i naturen!

Röd flagg! Inte så lämpligt att bada.

Men desto underbarare andra dagar!

På vägen hem till Umeå hälsade vi på vår dotter och hennes sambo i Stockholm och en studiekompis från 70-talet utanför Uppsala. Det blev bra bonuspoäng till vår utlandsresa.

Allt och alla är fint och varmt att bära med oss under den mörkaste årstiden. 🙏

Första november

Under den här helgen tänds det många ljus till minne av nära och kära, av saknad, i tröst och i hopp.

Vad är det för minnen, som dyker upp?

Vad är det vi saknar mest?

Vad finns det för tröst? Vad hoppas vi på?

I höstmörkret, kanske i regn och snö som här i Umeå, tänder vi ljus på våra anhörigas gravar. Vi minns och tackar för vad de betytt för oss. Många har varit ljus på vår livsväg, pekat på möjligheter, stöttat och uppmuntrat.

Det är framförallt deras ljus och värme vi minns. Ett ljus som reflekterar utanför dem själva. Ibland har det nått väldigt långt. Så skulle egentligen allas våra liv vara. Ljus som brinner för det goda, lyser upp och ger värme och energi.

Fort glömmer vi, fast vi säger, att "det här kommer jag att minnas resten av mitt liv". Eller "den här personen kommer jag aldrig att glömma". Vi menar väl, men vi är bara ofullkomliga människor. En tröst kan vara att ingen människa, levande eller död, faller ur Guds minne. Alla har en plats i Guds bultande, levande hjärta.

Gud, ta emot alla lågors tysta bön!

Himlens skiftningar - livets växlingar

 

Det är tydligt att människan och naturen hör ihop. Inte så konstigt eftersom det är samma Skapare. Samma design, liksom.

Det vi ser i naturens många olika uttryck kan vi också se och uppleva i våra egna liv. Just nu tänker jag i första hand på himlens utseende. Himlen kan skifta från det ljusaste ljusa till det mörkaste mörka. Så olika det kan vara, precis som våra dagar och stunder kan växla. 

Det är sällan livet bara kan liknas vid en helt klarblå himmel. Men vissa stunder får vi uppleva det - och ta vara på. Lägga i minnesbanken.

För det mesta är livet "växlande molnighet".

Ibland är livet extra tungt och mörkt. Vi längtar efter att det ska lätta och ljusna. Vi söker efter ljus-strimlor...

Och de kommer! Vi får hoppas, ana och tro igen...

De där "strimlorna" kan se olika ut. Ibland kan det vara att bli buren en bit... Som pappan (på fotot) som bär sitt barn. Tryggt, säkert och utan rädsla. Han vet vad han gör. Och han älskar sitt barn!

Hur än mörk natten har varit så kommer det alltid en ny morgon. Ljusare än natten. 

Så vacker oktober kan vara!

 

Klart, färgstarkt och soligt. Älskar när träden speglar sig i vattnet. 

Det är också i oktober som kylan och mörkret blir påtagligt. Tacksam för att elen fungerar och att vi har en braskamin att kunna "lyxa till det" med, när det känns kallt och ruggigt.

Undrar om det är för att vi vet att vintern är nära, att snön snart kommer, att dagarna blir allt kortare och att det kan bli riktigt kallt, som vi upplever det oktober-vackra särskilt njutbart?

Det kan väl ofta vara så, att när något (eller någon) är på väg att tas ifrån oss, så blir det alldeles särskilt värdefullt - och vi vill inte släppa taget.

Ändå kommer det nya tider. Nya vackra dagar. Nya dagar och tider att ta vara på. Viktiga och värdefulla på olika sätt. Kanske med en annan färgskala och andra temperaturer. 

Livet förändras hela tiden. Vi gör nya upptäckter, får nya upplevelser och värderar det vi ser och är med om på nya sätt.

Oktober kan vara tung och mörk, men den kan också vara väldigt vacker och ljus! Det växlar. Men vi får ta till vara det som ger styrka och hopp och hålla fast vid det när det är svårare att tro på ljus, värme, godhet och rättvisa.

Jag tror på en Gud som är med alla sorters oktober-dagar.

"Herrens nåd tar inte slut, hans barmhärtighet upphör aldrig. Varje morgon är den ny".

Klag. 3:22, 23.

Högst påtagligt och ändå ogripbart

Det är något märkligt med döden. Man blir som inte riktigt klok på den. Hur den bara kommer en dag. Ja, egentligen från det ena ögonblicket till det andra. Så definitivt. Oåterkalleligt.

I går tände jag ljus för två ingifta släktingar. Det var begravningsgudstjänst för båda en timme och minst hundra mil emellan.

Jag kunde av naturliga skäl bara vara med på en.

Dagen efter min födelsedag fick jag ett gratulationskort av min ena släkting. Hon hade klippt och klistrat och ritat en mycket personlig hälsning. På kvällen efter ringde jag till henne för att tacka. Jag fick inget svar. Tänkte att jag dagen därpå skulle försöka igen. Men den dagen fick jag veta att hon plötsligt dött några dagar innan gratulationshälsningen nådde fram till mig. Så oerhört overkligt det blir då!

I går var det begravningsgudstjänst i Arvidsjaur för henne, min ingifta faster Ingegerd.

Nästan alltid när vi träffades påminde hon mig om att jag var brudnäbb på hennes och min farbror Olles vigsel (också i Arvidsjaur) för mååånga år sedan. Jag var bara 8 år och hade en gul, fin klänning med volang på mig. Mamma var gravid och väntade min yngsta bror. Min pappa var engagerad, har Ingegerd berättat, han såg till att vi fick träna innan i kyrkan. Han låtsades vara präst och visade oss (främst mig?) hur vi skulle gå och stå. Det var viktigt.

Livet går fort fram. Nu är både min pappa och mamma och farbror och faster och många andra som funnits som självklara i livet borta. Så är livets gång. Länken bakåt blir allt svagare.

Ja, det är något märkligt med döden. Påtaglig och högst verklig och ändå ogripbar och svår att ta in. Främmande och samtidigt något alla är med om. Ingen kommer undan. 

Döden kan upplevas både skrämmande och som en befrielse. 

Ja, man kan säga mycket om döden - eller inget alls.

En bild av döden som jag tycker om:

"Som när ett barn kommer hem om kvällen 

och möts av en vänlig famn

så var det för mej att komma till Gud

- jag kände att där hörde jag hemma.

Det fanns en plats i Guds stora rum,

en plats som väntade på mej.

Och jag kände: Här är jag hemma,

jag vill vara ett barn i Guds hem".

Text: Göte Strandsjö

"Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande". Luk. 20:38

Jag hoppas och tror att det betyder att de som inte längre lever bland oss, lever fullt ut hos Gud.

Ett foto från Fjällbonäs i torsdags kväll.
♥️