Valborgsmässoafton 2016

Efter många dagar av regn och rusk, kom sista dagen i april med sol coh värme. Från den ena dagen till den andra bytte jag från dunjacka till vindjacka. Nu hoppas vi bara att det ska dröja länge till dunjackan kommer fram igen!

Också Valborgsfirandet i Matteuskyrkan blev en vacker och fin kväll. Matteuskören sjöng under Kjell Lindströms ledning de klassiska vårsångerna. Många var med och firade in våren. Någon hade räknat till över 360 personer.

Johannes Lindsund höll ett vårtal.

Det var inte alldeles lätt att få brasan att brinna, 

det var så surt efter allt regn den sista tiden.

Men till slut brann det ordentligt och värmde skönt!

Många följde med in till kyrkan, delade gemenskapen
och åt varm korv och våfflor

...så länge världen står,
det efter vinter kommer vår... (Sv Ps nr 198)
efter regn solsken
efter natt dag
efter död liv

ja, hur än omöjligt och långt borta
finns det hopp om liv
allt kan förändras

När Owe och jag skulle åka hem sjöng fortfarande fåglarna
och brasan hade förvandlats till en het glödhög.

Att växa

I måndagskväll var det "Mat med mersmak" i Matteuskyrkan. Det är ungefär en gång i månaden. Det börjar med mat kl 17.30. De flesta som kommer är barnfamiljer, men även mor- och farföräldrar och andra. Det känns alltid lite festligt och Elsas mat gillas av både små och stora.

"Glädjens Herre var en gäst vid vårt bord idag..."

Efter ett tag försvinner barnkörs-barnen med sina ledare, de övar för kvällens Vardagsgudstjänst. De vuxna sitter kvar och pratar och dricker kaffe. Omkring kl 18.30 börjar gudstjänsten som helt är på barnens nivå. Den är i kyrksalen och ca en halvtimme lång.

Dopet var måndagskvällens tema.

Barnen sjöng inspirerat härliga sånger under ledning av vikarierande musiker Niklas Thornéus. Pedagog Carina och jag pratade. Jag hade lånat en dopklänning som en av kyrkans dockor fick ha på sig. Den var ganska mycket för stor, men det var just det jag bl.a. ville säga något om. En dopklänning till små barn är alltid mycket längre än barnet. Det vill symboliskt visa att varje barn som blir döpt får växa i sin tro och i sitt dop.  Och det gäller oss alla, oavsett ålder, hela livet får vi allt eftersom fortsätta att lära känna Jesus Kristus och mogna i tro och tillit. Ingen av oss är färdig och klar. Guds barn får vi alla vara... och alltid finns det nytt att lära eller inse.

Rastplats - Lekplats

Många hundramils-resor har vi kört under årens lopp. Från Hallstahammar, Jordbro, Trosa till Boden. Och när vi flyttade upp hit; till Kolbäck, Örebro, Stockholm... Minst en gång per år, tur och retur. Med barnen och hund (i många år) var det absolut tvunget att stanna till och rasta ibland - för att vi överhuvudtaget skulle kunna fortsätta vår resa och komma fram helskinnade.

Rasten är till för att få nya krafter; vila, äta, gå på toaletten, få frisk luft... I kyrkan talar vi ibland om rastplatser under livsvägen och syftar på gudstjänsten, nattvarden, bönen, gemenskapen... Och det är viktigt för att orka och få perspektiv på sitt liv.

Matteuskyrkan

För ett tag sedan träffade jag en man som har ett högpresterande arbete - och inte främmande för kyrkan. Jag föreslog att han skulle komma på Matteuskyrkans Taizemässa, som innehåller mycket av vila, tystnad, tid att "bara vara". Nej, det ville han inte. Fick han tid över då ville han ut och springa och hoppa i skogen och hojta.

Då tänkte jag på våra långmila-resor igen. Många gånger stannade vi på rastplatser där det fanns en lekpark, eller en skogsdunge eller en liten badsjö (eller havsvik) för att barnen och hunden och vi själva skulle få röra på oss, springa, leka, bada, låta...

Som Guds barn behöver vi också lekplatser! Platser för fantasi, berättelser, skapande, skojigheter...! Det är helt i linje med Gud själv. Hur mycket har inte Gud skapat?! Tänk så många roliga former, färger, ytor/kvalitéer, överraskande finesser som finns i skapelsen! Allt original, dessutom. Ett roligt exempel på Guds humor och fantasi är att Gud lät humlan kunna flyga, fast den egentligen inte ska kunna det!

Självklart vill Gud uppmuntra rörelse, lek och kreativitet på våra rastplatser i livet! Det ger energi och glädje.

Vägen till livet

Många människor har i alla tider sökt vägar till liv och överlevnad. Så också idag! Människor flyr från hot, terror, krig och död. Ja, även från torka och andra naturkatastrofer.

Foto från utställningen Gryning utan namn av Knutte Wester

på Havremagasinet, Boden
En fantastisk utställning!

"Vägen till livet", som var gårdagens gudstjänsttema, kan tolkas på olika sätt, men för många människor i vår värld är det bokstavligt och på största allvar.

Foto från samma utställning som ovan.

I min predikan talade jag också om vägen, hur olika våra vägar kan se ut och vikten av rastplatser. Jag berörde bara kort Jesu ord i bibeltexten: I min Faders hus finns många rum.  Men jag gillar det där att det finns många rum. Det finns mycket utrymme. Det är inget trångt och instängt litet kyffe. Det är ett stort och generöst hus. Ljust och högt i tak. Jag tror att det finns plats för alla. Ingen ska behöva känna att han eller hon inte passar in. Det är ett ställe där vi kan ta av oss skorna, vara trygga och kan vara dem vi är.

Jesus säger i bibeltexten (Johannes evangelium kap 14) att han skulle gå och förbereda rummen för oss. Det gjorde han genom sin död och uppståndelse - han har öppnat upp och gjort det möjligt för oss att kunna komma till "Faderns hus".

Faderns hus är inget gästhus. Utan ett hem. Och rummen/ platsen/ utrymmet är öppet redan nu, det är inte bara ett löfte som vi får ta del av efter vår död, utan det finns där för oss också här och nu...

Foto från Barcelona Museum of contemporary Art


Vägen dit är Jesus själv. Jag är vägen, säger Jesus.

Vår enda karta eller kompass är tilliten till Jesus Kristus.  I tilliten blir vägen synlig, åtminstone de närmaste stegen. Hela vägen ser vi sällan, om någonsin...


Strax innan jag körde iväg till min första gudstjänst igår hittade jag bland alla mina papper ett bibelord i en plastficka. Jag la ner den i väskan, tyckte att den passade bra in på temat.

Matteuskyrkan

Där stod det:

Jag håller mig tätt intill dig, din hand ger mig stöd. 

Psaltaren 63:9

Det finns en Irländsk välsignelse som lyder:

Om Gud sänder dig 

längs en stenig väg,

må Gud ge dig

slitstarka skor.

Hagar

Hon var en slavflicka. En present från den egyptiske härskaren, farao, tillsammans med juveler, kärl och andra föremål. Hon var en del av Abrahams och Saras bohag, ett hushållsredskap. Ofrivilligt drogs hon in ett familjedrama. Mycket fick hon vara med om. Hon hade inget val. Men när hennes matmor blir för hemsk mot henne flyr hon ut i öknen och gömmer sig. Hon är ensam, utsatt och desperat.

Men en "Herrens ängel" finner henne. Hon som mest betraktades som en sak, ett föremål, blir kallad vid namn av ängeln.. Ängeln frågar Hagar: Varifrån kommer du och vart är du på väg? En klassisk existentiell fråga, som vi alla nog funderar på ibland. Hagar svarar ärligt att hon har rymt från sin matmor. De har ett samtal tillsammans. Ängeln ger henne uppmaningen att gå tillbaka och löften inför framtiden.

I 1 Mosebok kap 16 vers 13 står det: Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: "Du är Seendets Gud". Ty hon tänkte: "Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?"


Vem hade kunnat ana att denna slavkvinna från främmande land och främmande religion skulle ge Gud ett nytt namn. Ett namn som kom till genom hennes egen erfarenhet. Ett namn som Gud aldrig haft förut. Hon gör ett teologiskt uttalande. Och berättelsen om det finns fortfarande kvar, trots alla konflikter och allt hat som senare skulle följa mellan ättlingarna till Abraham. Ylva Eggehorn har skrivit om Hagar i sin bok Kryddad olja. Det är just hennes avsnitt om Hagar + bibeltexterna som har inspirerat till det här inlägget.

Det är roligt med personberättelserna i Bibeln, tycker jag. Det är sällan hjältar som beskrivs, utan människor med fel och brister, älskade och brukade av Gud. Trots allt. Precis som det är med oss.

Bibeltexterna om Hagar hittar du framför allt i 1 Mosebok kap 16:1-16 och kap 21:9-21.
Ylva Eggehorns bok Kryddad olja har många intressanta kapitel om kvinnor i Bibeln. Libris, 2005.

Alla fotografierna är ifrån Parc Guell i Barcelona, som förstås inte alls har med inlägget i sig att göra.

Vad är det jag ser?

Jag återkommer till Barcelona igen. Cornelia och jag var på väg från Parc Guell, tror jag. När vi gick längs trottoaren, såg jag plötsligt ett hundansikte i trädet efter vägen. Jag hajade till. Det var nästan obehagligt. För det stämde ju inte riktigt...

Visst ser det verkligt ut?! Blicken ser så levande ut! 

Jag associerade till vår egen gamla hund, som är död sedan flera år tillbaka.

Det vi ser omkring oss, verkligt eller overkligt, är beroende av vad vi har sett förut. Vad vi har varit med om. Det är väl därför vi ser så olika saker och har olika upplevelser av samma händelse. Därför är det spännande att ta del av andras "blick" eller berättelser. Det är också intressant att vi kan lära oss att se med andras ögon. T.o.m. en hunds ögon! Ibland säger Owe och jag till varandra: "Det här skulle Gemla ha gillat!" Det skulle kunna vara en stor boll, eller vatten, eller något annat - som vi förmodligen inte skulle ha reagerat på annars. Så kan vi också lära oss att se med andra människors ögon.

Sista sommaren med Gemla. 2011.

Plaza Nova

För ganska precis en månad sedan när Cornelia och jag skulle gå på mässa i Katedralen i Barcelona, så såg vi att det var mycket folk utanför kyrkan, på det stora torget Plaza Nova. Vi hörde musik och efter stund såg vi människor som dansade i ring.

Massor av människor.

Överallt. Och i alla åldrar. Fast mest äldre faktiskt.

Det gav en god och varm stämning.

Sedan gick vi in i kyrkan, katedralen i Barcelona, Santa Eulalia,
i folkmun La Seu (Domkyrkan).

Den är 93 meter hög och 40 meter bred och består av tre skepp och 28 sidokapell! Gotisk stil. Gigantisk och mycket vacker. Sätet för ärkebiskopen i Spanien.

http://www.barcelona-guide.se/katedralen_barcelona.php

I denna gamla katedral som började byggas 1298 och slutfördes 1459 fanns moderniteter som inte riktigt passade in, tyckte jag. Men praktiska. Som på bilden ovan, en slags ljusbärare. Man la ner en viss summa pengar i en bössa och så tändes en lampa. Den kunde ha varit vackrare gjord...

Eller de fula men nödvändiga bildskärmarna. Det nya blandades med det gamla. I grunden helt rätt, men estetiskt störde det mig...

I morgon firas mässa runt om i världen. I stora ståtliga vackra katedraler och i små enkla kapell, i hem, på sjukhus... Rummen kan se såå olika ut, liturgi och gudstjänstuttryck varierar, men det är samme Gud! Gud kan möta oss och tala till oss både i det stora och det lilla sammanhanget. Det är skönt! Det är också härligt att det finns så många olika gudstjänstrum präglade av olika kulturer och tider. Och att det går att blanda gammalt och nytt, trots allt.

Själv firar jag Taizemässa i Matteuskyrkan i Boden imorgon kväll. Det skulle rymmas flera Matteuskyrkor  i Katedralen i Barcelona - även på höjden! Trots all olikhet finns det gemensamma igenkänningstecken som korset, Vår Fader, bibeltexterna, Gudsnärvaron, andäktigheten... 

Jonssons

Vi pratade om Jonssons. Ja, Jonssons, du vet... dom där som...

Alla hade vi nog tyckt att Jonssons var besvärliga. Vi var lite less på dem. Men så kom vi dem lite närmare och såg andra sidor än vad vi hade sett först. Ja, så är det, när man lär känna människor. Vi har alla fler sidor än dem som syns. Och allt pratar vi inte om. Dessutom har vi alla möjligheten att kunna förändras, utvecklas, fördjupa oss... eller bli friare, modigare...

"Jonssons" var temat för vår skrivarträff. Vad ska man skriva om Jonssons? Vilka är de? Ja, jag tänker att Jonssons skulle lika gärna kunna vara Svenssons, Petterssons - eller Ryås. Ibland har vi bilder (ofta fördomar?) om familjer och släkter, att "dom är såna", "de gör alltid så", "typiskt dom"...
Att det blev just "Jonssons" var en ren slump.


Vi hade alla olika berättelser om Jonssons.
Det här är min:

Jonssons

I samförstånd

säger Jonssons ingenting om det

till varandra

det är som det är

de talar om annat, skrattar och bråkar

allt medan de lever i det som är

orden behöver inte uttalas

kropparna känner dem ändå

inga ord kan förändra

det är som det är

Alla fotografierna är ifrån Barcelona.
Det första och mittersta är ifrån Barcelona Museum of contemporary Art.
Det sista från Parc Guell.

Tjugo år sedan!

I dagarna är det precis tjugo år sedan vi flyttade från Västerljung, utanför Trosa i Södermanland till Svartlå (tre och en halv mil från Boden) i Norrbotten. Många beslut gör man under ett liv, större och mindre, viktiga och mindre viktiga, bättre och sämre. Det var inget lätt beslut... men sista mars gick flyttlasset.

Sista måltiden i huset var av resterna i kylen, serverat på en resväska som bord. Det pratade Cornelia länge om - och jag minns det väl själv.

Vad jag minns ännu mer är det här ögonblicket. Vi hade packat och städat i flera dagar, det hade blivit väldigt lite sömn. Owe hade sovit extremt lite. Han hade hyrt ett släp, som blev mer än fullt, av allt det som var kvar efter att flyttlasset hade gått. Släpet skulle lämnas i Boden ett dygn senare. Owe och Christofer skulle på eftermiddagen börja sin långa färd på omkring 100 mil, trötta och fullastade. Men de var glada och förväntansfulla, när de väl kommit så långt som att de satt sig i bilen. Men å, vad jag var orolig... Den natten sov jag inte mycket. Som tur var var Christofer med, han hjälpte Owe att hålla sig vaken. Men någon gång under natten frågade han pappa varför han körde över på andra sidan...! I sista sekunden räddade han dem från en olycka! Owe hade slumrat till...

Dagen efter, eller möjligen två (som var Skärtorsdagen) avslutade jag mitt arbeta i Sjukhuskyrkan på Södertälje sjukhus med en nattvardsgudstjänst. Cornelia var med mig dit. Sedan tog vi tåget upp till Boden.

Jag tror att det var min mamma som mötte oss och skjutsade upp oss till Svartlå och vårt nya hem, som bestod av en oerhörd mängd av kartonger. Det gula huset i mitten på fotot var vårat.

Ett stort gammalt hus, byggt och använt som affär i byn. Sedan köpte Pingstförsamlingen det och använde det i många år. Innan vi flyttade in var det uthyrt till Dagis, eller var det Förskolan i Svartlå. Så alla människorna i byn hade någon sorts relation till huset som nu skulle vara vårt hus och hem.

Första våren och försommaren i Svartlå.

Det var roliga 10 år som vi ägde huset. Många utmaningar, inget var liksom givet... Det blev verkligen ett eget personligt hus. Det fanns massor av annorlunda och roliga möjligheter. Jag älskade det verkligen! Problemet var bara att det blev aldrig färdigt - ja, jag vet, inget hus blir färdigt... Men ja, det var så stort (200 kvadrat), och det fanns ju annat vi ville lägga pengar, tid och kraft på än bara huset... Jag tror i alla fall att barnen fick en bra uppväxt där.

Även om det periodvis kändes kaotiskt :-)

Fördelen med att huset var stort, var att vi kunde bo på övervåningen (där det också fanns kök och badrum) medan vi renoverade på bottenvåningen, som vi i första hand ville satsa på. 

Ja, det var tider det... då var vi tjugo år yngre... och orkade lite mer än idag.

Nu har vi i sommar bott 10 år i det hus vi bor i nu. Tiden går med rasande fart... Hur är allting om 10 år??