Kan se olika ut...

Vår nyaste lampa, sedd underifrån - vilket man normalt inte ser den.

Lampan är förstås köpt på Urbanstore.
Vi vill helst inte handla någon annanstans... åtminstone inte i Boden ;-) 

Lampan ser lite annorlunda ut, när man ser på den från ett annat håll.

Så kan det vara med andra saker också. Som t.ex. de här hyllorna. 

Samma sorts Muuto-hyllor, men använt på olika sätt. 

Man kan vända och vrida på dem, hänga dem på väggen, 

ställa dem på varandra, med eller utan bakstycke, olika färg...

Ändå samma grundhylla.

Exakt lika lägenheter i ett flervåningshus, 

kan ändå upplevas och se väldigt olika ut.

Ja, inget nytt under solen... så är det ju. Det vet vi alla.

Så olika kan också våra liv vara, trots alla likheter. 

Så olika kan vår trosuttryck vara, fast vi tror på samma "grund-Gud",

om ni förstår vad jag menar...

(Klicka på fotona så ser du bättre)

Mycket beror på från vilket håll vi ser saker och ting och

från vilket håll vi ser på varandra.

En självklarhet, men viktigt att komma ihåg.

Någonting helt annat:

I dag har anställda och ideella från Bodens pastorat övat inför påskspelet
i Matteuskyrkan för skolklasser i morgon. Riktigt roligt!
Också påskberättelserna kan gestaltas på olika sätt,
man kan "se" på händelserna utifrån olika personer,
från dåtid, nutid... ändå samma urgamla berättelse.

Påskspelet imorgon börjar på marknaden.

... en kvarglömd tidning...

Få kan ha undgått att Tomas Tranströmer avlidit. Som så många andra tycker jag mycket om hans poesi. Jag väljer några rader från hans text
Om Historien:

V

Ute i terrängen inte långt från bebyggelsen

ligger sedan månader en kvarglömd tidning, full av händelser.

Den åldras genom nätter och dagar i regn och sol,

på väg att bli en planta, ett kålhuvud, på väg att förenas med marken.

Liksom ett minne långsamt förvandlas till dig själv.

från Klanger och Spår, 1966

Som finns i Tomas Tranströmer, Dikter, MånPocket 1984

Buketten jag fick från Nederluleå församling i onsdags.
Liljor tycker jag mycket om!

Att måla är att leva

Har ni sett en sådan vacker färgcirkel förut?

Grundfärgerna gul, röd och blå och i kombination med varandra 

blir det olika nyanser av grönt, orange och lila.

Kaijsa Pettersson var på "Matteustorsdag" i Matteuskyrkan i går kväll.

Temat var "Att måla är att leva".

Kaijsa berättade om sin väg in i akvarellens värld, visade och gav målartips.

 Alla fick dessutom prova Kaijsas tips. En glad och kreativ kväll.

Tack Kaijsa! Vi ses igen!

Kaijas Mandala gjort av spillbitar.

Är det någonstans det passar med skapande och kreativitet
så är det i kyrkan!

I kyrkan där vi bekänner oss till Gud som Skapare. 

Skapare av jord, himlavalv, varje litet liv i växter och djur

 med dess otaliga färger, former och mönster.

Skapare av människan med alla delar i kroppen

och inte minst de känsliga och finstämda sinnena.

Jag tror på en estetisk Gud,

som vill det vackra, färgrika och inspirerande,

-och aldrig stöter bort det som vi tycker är fult eller trasigt.

I Guds skaparblick förvandlas det.

I dag och imorgon...

 

Jaha, så var det då sen kväll igen. I dag har jag varit till Gammelstad och Petrigården och blivit avtackad av personalen i Nederluleå församling. Det var mycket roligt att träffa dem! Present och blommor och gott var det också.

I eftermiddag har jag tillsammans med några fler övat på ett påskspel som vi ska ha för skolan nästa vecka. Kul!

Och nu väntar jag på morgondagen!

I morgon kommer Kaijsa till Matteuskyrkan i Boden! Kaijsa Pettersson, konstnär från Arvidsträsk.

Att måla är att leva är temat för Matteustorsdag imorgon kväll kl 19. Kaijsa tar oss med till akvarellens värld. Hon ger målartips och berättar om sin livsväg. Det ska bli sååå roligt! Har du möjlighet att komma är du mycket välkommen! Den som vill får också pröva på att måla. Tillsammans med Kaijsa behöver man aldrig känna att det blir fel eller dåligt - hon kan alltid se något i det man gör. Det är så befriande och skönt!

Matteuskyrkan Spikvägen 15 Boden

Tack för dofter och smaker, för färger och ljus,

för skapelsens skönhet, för vindarnas sus.

Tack för möten och samtal, för konst och musik,

för skrattet och gråten, som gör livet rikt.

......

Text: P. Harling 1997

Den Svenska Psalmboken med tillägg nr 776 från vers 2

Olika men lika ändå

Några bilder från Taizémässan igår. I Matteuskyrkan är Taizémässorna en gång i månaden. Det är en lågmäld, stillsam mässa med enkla sånger, många stunder av tystnad, färre ord än vanligt, mycket ljus.

Några bilder som jag tog innan mässan.

Kristusbilden i blått glas på altarbordet.

Matteuskyrkans lite annorlunda kyrkfönster.

Det finns många blå färger i rummet.

Det ska påminna om vattnet, det levande vattnet.

Det här är en mässa som passar nutidsmänniskan,

ett tillfälle att få stanna till, få ro och vila.

I Matteuskyrkan är det alltid på en söndagskväll,

förhoppningsvis andhämtning för en ny arbetsvecka.

Ikväll har vi haft en helt annorlunda gudstjänst,

inte så stillsam och tyst, men bra på ett annat sätt.

En barnvänlig vardagsgudstjänst, som börjar med middagsmat;
"Mat med mersmak", en måndagkväll i månaden.

Ett 50-tal personer i alla åldrar som samlades ikväll, lite färre än vanligt.
Kvällen är i första hand riktad till barnkörernas familjer.

Efter maten samlas man i kyrkasalen, körerna sjunger 

och pedagog och präst berättar om ett aktuellt ämne.

Ikväll handlade det om intåget i Jerusalem, påskmåltiden 

och varför Jesus tvättade lärjungarnas fötter.

Det känns bra att kunna erbjuda olika form på gudstjänster,

vi är olika och är i olika stadier i livet.
Gudstjänstuttrycken är olika, men har samma centrum
och är i grunden lika, 

Ljuset och rösten

Eftersom det är Världspoesidagen idag och Jungfru Marie bebådelsedag om en halvtimme får mitt blogginlägg bli några färska och ofärdiga rader:



LJUSET OCH RÖSTEN

Först kom ljuset

Ljuset vällde in
uppfyllde rummet

Med armen för ansiktet
försökte hon skydda sig
vände ryggen till

Blev rädd

Sedan kom rösten

Rösten vände henne om
nämnde vid namn
rörde insidan

Hon förundrades
det oväntade

Svarade


Ljuset och rösten 
lämnade henne

Hon var inte ensam

En fröjd för ögat!

Förstora (klicka på bilden) och se de fina broderierna.

Just nu pågår Kulturdagar i Domkyrkan i Luleå med Maria i centrum.
Musik, dans, meditation, bön, kreativa workshops mm.

I kyrkorummet finns också en utställning med samisk kyrkokonst
med bl.a. liturgiska textilier av Britta Marakatt Labba,
textilkonstnär och hedersdoktor vid Umeå universitet.
Så fantastiskt vackra, tycker jag! En fröjd för ögat.

Många fina detaljer

Det här var min favorit. Den skulle jag vilja ha!

Dop-textilier och dopbevis fanns också med på utställningen.

Om någon skulle undra, så fick man fotografera och lägga ut på nätet...

Bilder från solförmörkelsen idag tar vi en annan dag,
det finns så många fina och proffsiga foton i omlopp idag ändå.
Trevlig helg!

Kornbröd och saltströmming!

Flera tusen människor fanns på platsen. De var alla hungriga. Det var långt till affärer och livsmedel. En ung pojke kom med sin matsäck. Generöst överlämnar han den till den store Mästaren, ivrig att få hjälpa till - som barn ofta är. Utan baktankar eller beräkning.

I matsäcken fanns fem kornbröd och två fiskar. Kornet var fattigmansmat och användes i hungertider. Kornmjöl var hälften så dyrt som vetemjöl. De två fiskarna var torkade och saltade, påminde om vår saltströmming. Pojkens matsäck tydde på att han kom från ett fattigt hem.

Alla kan vi dela med oss. Men hur ofta håller vi inte tillbaka det vi har, det vi är, våra livserfarenheter, kunskaper, vår villighet och längtan -  för vi tror inte att det duger, för att det är så lite, för att det bara är "fattigmansmat", för att det ändå inte förslår någonting... Också i rädsla för att bli förlöjligade eller för att möta attityden: kom inte här och tro att du är någonting...

Pojken överlämnade sina bröd och fiskar i Mästaren Jesu händer. I Jesu händer dög de - och blev till mättnad för både pojken och många, många fler.

Tänk om vi vågade tro, att våra få kornbröd och fiskbitar som vi gömt längst in i skafferiet kan, genom att läggas i Jesu händer, bli till glädje och mättnad för både oss själva och andra. Vi kan aldrig riktigt förstå och räkna ut vad som händer när vi i tillit lägger det vi är och har i Jesu händer.

På samma sätt som du och jag duger i Guds ögon - så gör också våra medmänniskor det. Inte minst dem som vi inte tycker har så mycket att komma med... de som vi inte ens räknar med! Sådan är Gud.

Mina rader är inspirerade av Midfastosöndagens (i söndags) evangelietext 
från Johannes evangelium kap 6 vers 1-15.

Vårvinterspår

Det har varit ett fantastiskt vårvinter-väder den sista veckan. Owe och jag har - liksom så många andra - varit ute en del och njutit.

När jag promenerade efter en skogsväg, tänkte jag på mitt inlägg, för ett par gånger sedan, som handlade om det/dem som inte lämnar några spår efter sig. Nu tyckte jag att jag såg många spår...

Silvriga spår på både himlen och på marken. Skoterspår som glänste. Fotspår efter människa och spår efter hästhovar.

En älg hade också lämnat spår efter sig vid vägkanten.

Det fanns spår som gav hopp om nytt liv...

... och spår som vittnade om det som varit.

Vissa spår går aldrig bort, andra syns en kort tid och är sedan försvunna. Bara för att de endast finns en kort tid behöver inte betyda att de är dåliga eller fel på något sätt. Spår är olika, som det mesta här i världen. Vad lämnar jag för spår efter mig? Och hur uppfattar man mina spår? Finns det något som jag kan göra så att mina livstecken kan betyda något för andra?