...per post

I dag är jag ledig. Då blir det att jag läser tidningen lite längre än andra dagar. Jag gillar Kerstin Anttilas artiklar och krönikor i NSD.
I dagens tidning har hon skrivit i "Mitt i livet" under rubriken "Gud vad skönt att vara hemma" (sid 17). Där avslutar hon med en dikt som hon har hämtat från en liten skrift som heter "Kvinna i Norrbotten" som skrivarförlaget/Norrbottens Bildningsförbund gav ut 1988.
Dikten heter "Palt per post" skriven av Karin Karvonen.

"Till min dotter

i Stockholm

sänder jag palten

kokar med kärleksfull längtan

potatis mjöl salt

med budskapet

att jag finns kvar

att jag är

dit du längtar

precis som palten

är saknaden efter dig

som en klump i magen

jag skickar palten 

mellan Luleå och Stockholm

som kurirpost

att du finns kvar

att du är

här i mitt kök

i mitt hjärta."

Eller så skickar man åkerbär...

Ja, precis så är det! 

Fast inte palt, Stockholm eller Luleå... - för vår del!  Men kanske hjortron- eller lingonsylt, eller åkerbär, till Trollhättan eller Göteborg, till dotter eller son, från Boden...

Känslan är ju precis densamma. 

Så gärna man vill ge något de tycker om, som de uppskattar...

Så gärna man vill påminna om att man finns kvar för dem.

Saknaden känns fysiskt verkligt i kroppen. Speciellt vissa dagar och stunder. Barnen finns kvar i ens handlingar, tankar och hjärta...

I dag har jag tittat i frysen och valt mellan svarta vinbär och krusbär för att göra något gott till dottern och hennes kille kommer hem under påskdagarna. Bara att "tänka ut" är roligt...

Tänkte att jag skulle ha länkat till krönikan jag hänvisat till, men jag kan inte hitta igen den på webben, den kommer kanske någon eller några dagar senare...
Här är dock länken till NSD